Farsan och hans kompis Berndte satt under en grön presenning med en 14 tums svartvit teve, med en antenn som stack ut i regnet. Bilden var inte den bästa men det räckte.
Som en fyraårig grabb antar jag att man gick och undrade hur något kunde vara värt så mycket besvär. Och dessutom flimrade bilden hela tiden. Men att jag minns just den händelsen är ingen slump - det är jag säker på. En liten kille som ser farsan sitta i ösregn och titta på en kass bild i ösregn. Då måste det var något viktigt. Efter det blev det mer sport. 1982 var jag frälst. Paolo Rossi, Eder, Zico och Honduras som gjorde sitt första VM vann mitt åttaårig hjärta.
Kanske är förklaringen enkel: sport är som att se en teater utan ett färdigskrivet slut. Det har alltid varit mitt mantra när jag försöker beskriva för folk som inte gillar idrott varför det berör, varför jag och miljarder människor tittar på det och utövar det.
Test
SvaraRadera